Den röda tråden i Gustaf Manneheims livsgärning var kampen mot bolsjevismen. En av de närmaste medarbetarna ställde sig efter marskalkens död frågan om dennes liv varit förfelat, eftersom bolsjevismen fortfarande höll största delen av den eurasiska landmassa i sitt grepp, ett grepp som därtill inte föreföll att kunna släppa i första taget. Sovjetunionen som nyligen detonerat sin första atombomb stod på höjden av sin makt, och sammanbrottet fyra decennier senare kunde inte anas, knappast ens drömmas om. Själv ansåg Mannerheim att han genom sin insats 1918 hejdat det för honom förhatliga samhällsystemets spridning till Norden och Västeuropa efter första världskriget, och upplevde uppenbarligen att han inte fått det erkännande han förtjänade för detta. Enligt honom hade världen besparats mycken ofärd om man medan tid ännu varit ingripit mot de nya härskarna i S:t Petersburg och Moskva. Efter bolsjevismens seger i Ryssland uppstod en reaktion mot denna i den närmaste omgivningen. Tvärs genom Europa från norr till söder, från Östersjön till Medelhavet och Svarta havet, upprättades under 1920- och 1930-talen vad man kunde klla en politisk skyddsbarriär mot den ideologiska faran från öster, i form av icke-demokratiska borgerliga regimer i nästan alla stater inom denna del av världsdelen. Mest extrema var de diktaturer som uppstod i Italien och Tyskland. Bara Finland och Tjeckoslovakien utgjorde luckor i barriären. Mannerheim intog en konsekvent avböjande attityd till fascismen/nazismen, vilken han på aristokraters vis betraktade som plebejisk, men såg i denna totalitära idéströmning en motvikt till bolsjevismen. Han var därför 1941 redo att låta Finland gå med i Hitlers fälttåg österut, vilket var hans största misstag. Ideologiskt hörde Manneheim hemma i en egen kategori, ett slags andlig "sengustavianism". Detta var ett själstillstånd han delade med åtskilliga meningsfränder i synnerhet i det svensktalande Finland. Som den militäre ledaren i en småstat belägen i skärningspunkten mellan mäktiga maktblock hade Mannerheim ett visst inflytande - större än det hans lands resurser hade förutsatt - över historiens utveckling. Flera gånger höll han bokstavligen världens öde i sin hand. Ett avgörande i annan riktning från hans sida vid dessa tillfällen hade kunnat ge hela den globala historien ett annorlunda förlopp.

Pol. dr Henrik Ekberg (f. 25.4.1944 Ingå) har arbetat med böcker hela sitt liv, bland annat som huvudredaktör för Uppslagsverket Finland 1969─1985 och 2001─2007 samt för fem upplagor av Vem och Vad 1975─2000. Han disputerade 1991 på en avhandling om den finländska nazismen 1932─1944 och har därefter publicerat bland annat I borgens skugga. Västnyland från forntid till nutid (2006), Frisinne och kvalitet. Ett sekel med Schildts (2013), plus ett antal historiker med anknytning till den västnyländska hembygden. Ett nyvaknat intresse för Mannerheim resulterade 2017 i en bok om dennes krig, utgiven av den rikssvenska bokklubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Detta verk är en grundligt omarbetad och utvidgad version av den boken, avsedd för en inhemsk publik.